Det var en gång... eller?

Var sätter du dina gränser?

Jag har fantasi. Gud, vilken fantasi jag har! Den är sådär att man blir orolig och undersöker om jag möjligen lider av någon psykisk sjukdom. Det gör jag inte.
Jag gillar att prata. Det är ett bra sätt att få uppmärksamhet. Jag gillar uppmärksamhet. Ibland, alltså.
Ibland hittar jag på saker, lite för att verka speciell, fast mest för att jag tycker om att använda min fantasi i kombination med mina outtröttliga stämband. Problemet är att jag, när jag berättar någonting muntligt, ofta tappar bort mig.

Jag tycker om att skriva. Därför startade jag ett projekt, som jag antar borde heta någonting med 365, kanske typ "365 berättelser", eller någonting annat lika fantasifullt. Men jag vet inte. Hur som helst så skickade jag iväg en underlig inledning på en berättelse till en vän. Tanken är att han ska fortsätta på berättelsen ett slag, varpå han skickar vidare den till någon ny och så vidare. Den tionde personen att få berättelsen har till uppgift att skriva ett fulsnyggt avslut, som sedan skickas till vår mail, varpå jag korrekturläser och publicerar, kanske på en ny 365-blogg, kanske i en bok som givetvis kommer att bli bästsäljande.

Det finns oändligt många positiva saker med att skriva; man lär sig behärska språket, man utvecklar fantasin, lär sig tänka runt, tänka om, lär sig analysera. När man dessutom ska fortsätta på vad någon annan påbörjat, utan att veta vad den tänkte skulle hända sedan, måste man försöka förstå andra, hitta lösningar på eventuella problem historien kan ha stött på, man lär sig släppa det krampaktiga grepp man har om verklighetsuppfattningens toalettsits, varpå man kanske vågar kissa sitt namn i snön. Jävligt konstig metafor, men okej, jag använder fantasin!

Kommentera med er mailadress eller skicka ett mail till tresexfemkarlstad@hotmail.com, om ni vill hjälpa till på en historia! Förhoppningsvis dröjer det inte allt för länge innan den nuvarande är färdig.

s